Från ingenstans kom det... Som en varm dusch, pulserande och utan stop..Tårarna... Som krampaktigt har hållit sig fast inombords, släpptes fri och sköljde mitt ansikte alldeles spegelblankt...
Allt på en gång, utan hejd, kröp min kropp ihop på golvet, ensam och bara ledsen.. Känslor som trängts bort, oro som finns dold och ensamheten som gör sig påmind så fort tystheten kommer smygande...
Jag måste våga lära mig att bara vara ett med tystheten, se det underbara i det. Låta oron få finnas, just nu, men att försöka förstå att den kommer att försvinna...Snart...Inte tänka på den, alltid, utan bara låta den vara...
Känslorna kan ingen styra, inte minst jag, de måste bara få låtas leva ut, helt, och inte stängas in...
För det är då, som det kommer...Som från ingenstans....
1 kommentar:
Du skall veta att vi alla som älskar dig, vill ta dig i famn och krama dig, du är inte ensam, långt därifrån......
Skicka en kommentar