Inte i fas just nu...

Upp och ner, så som livet brukar vara. Är just nu i en ganska orkeslös period, tar itu med det mest nödvändigaste, det viktigaste, men resten får vara-just nu. Tankar som snurrar och tiden som tickar gör att man inte riktigt känner sig fokuserad...Varken på sig själv eller på just nuet.

Om jag tittar fem månader bakåt så inser jag att det har hänt en heldel i mitt liv. Jag har bara kört på, som ett lok, utan att en enda gång stannat upp och känt efter. Men det är väl också det som brukar hända människor som är med om en stor livsförändring. Man tror att man löser allt på en och samma gång... Vare sig det handlar om sina egna känslor och reflektioner till att lösa praktiska vardagssituationer. Man intalar sig själv att man är på topp, att man liksom inte får stanna upp och känna efter...För vad kan hända!?
Ja, man kanske blir hel, istället för att gå omkring och bara bygga vidare på fasaden..
Nu kanske detta låter väldigt oroande, och det är absolut inte min mening att göra er orolig. Men jag har fått till mig, av min närmaste, att jag borde sakta ner nu, ta ett djupt andetag, bli vän med ensamheten och tillåta mig själv att bara ta det lugnt...

Dessa "stolpar" skrämmer mig lite, jag har sedan jag kan minnas svårt att bara ta det lugnt. Att vara ensam och njuta kan till viss del ibland vara väldigt njutningsfullt, men just nu i mitt liv så är ensamheten inte min närmaste vän. Kan bero på att jag i många år haft någon vid min sida, och nu i vuxen ålder står jag själv, helt ensam, med egna problem som ska lösas på egen hand.

Nu vill jag bara understryka med att jag faktiskt trivs i mitt "nya liv", det är inte det detta inlägg handlar om. Vad det handlar om är att det är dags för mig att ta hand om mig själv, våga känna efter och våga låta ensamheten bli min vän.
Det är ju nu som jag ska ställa mig själv i det främsta rummet, det är ju nu som jag FÅR vara egoistisk och det är nu som jag får bestämma vem jag egentligen får vara...

En tanke om livet helt enkelt....