Dagen D...

Sitter här under täcket i soffan hos Ellinor och har en massa iver och förväntningar i kroppen. Satte egentligen klockan på 8.30, men min kropp ville inte sova längre än till 7.15... Så jag har legat här och lyssnat på smattret på fönsterbläcket från regnet utanför. Usch, varför måste det regna JUST IDAG?!?! Men det är väl så, man kan ju inte alltid få som man vill ;).  Det verkar ju inte vara ihållande, så det är nog ingen fara...Än så länge. 

Igår var jag ju som sagt och köpte min säng. Det blev en 140`s fast med 7 cm bäddmadrass, tror det kommer att bli susen för min lilla rygg. När jag gick ut på varuhämntnigslagret så insåg jag att OJ, vad stooor den var !!

Men jag slet och drog och kånkade, och till slut kom det en kvinnlig personal och hjälpte mig att få upp den på vagnen. Efter det så skulle jag ju frakta iväg denna otympliga "breda last". Så med ena handen i handtaget på ikeapåsen och den andra i ett stadigt grepp om vagnen så drog jag den ut ur varuhuset. 

Eftersom det är en liten sluttning precis utanför entrén så tänkte jag i mitt stilla sinna " herre gud, tänk om vagnen MED mig rullar ner och jag inte kan hejda den....Piiiinsamt!!!!"

Envis som jag är så sköt jag in vagnen så den gick längs med räcket och kunde på så vis med min ENA hand föra den försiktigt ner mot plan mark. 

Väl framme vid bilen så tog jag ett djupt andetag, hoppade in i lastbilsutrymmet och tog ett stadigt tag om undersidan på resårmadrassen och lyfte upp den över kanten. Sen svor jag några meningar och et tu tre så var den inne =0)

Japp! Ensam = Stark ;)

Så idag blir det alltså att flytta och bära. Det jag mest jämrar mig över är alla dessa 5 våningar!!! Men som tur är så är vi 5 man som ska hjälpas åt så det känns bra. 

Ja, det känns i själen att detta är slutet. Det riktiga slutet. har nog inte riktigt förstått det föränn nu. Igår när jag "hemma" och packade det sista så satte jag mig i soffan och bara lät mina tårar komma ut. En resumè av vårat liv tillsammans for i rasade fart genom mitt huvud. Våran lägenhet som vi byggt upp nu det sista tillsammans har jag nu "skalat av" och kvar är det som Bengt kommer att bygga upp till sitt eget. Känns overkligt på något sätt, att jag nu ska stå själv med alla bestyr, problemlösningar och svåra beslut. Det är mycket som hänt på dessa åtta år... Någon som alltid, oavsett vad, stått där och tagit hand om mig. Nu är det tryggheten borta och jag inser nu att allvaret börjar. 

Det är på måndag fyra veckor sedan vi bröt upp och igår kom chocken. Inte en smärtande chock, utan en påminnelse om att jag FÅR vara ledsen och jag att FÅR ha ont i själen.. 

Samtidigt i allt detta så är jag så lycklig och glad och jag känner hur jag spritter i hela kroppen. 

Så från och med idag så börjar Det Nya Livet för Fröken Arezelius!